Armbågen ur led

De är nu en månad sen jag skrev nåt sist, men då vi relativt nyligen hade en tragedi i familjen (då min svägerska förlorade sin man i en hjärnblödning) så har jag tappat suget lite att blogga... jag försöker däremot vara ganska flitig på Instagram fortfarande så vill ni se vad som händer om dagarna så kan ni gå in där och se (Zickim heter jag på Instagram).
Men ja ska berätta i stora drag vad som hänt sen sist...
För ca 2 veckor sen hoppade lilleman i soffan hela kvällen och landade snett vid ett tillfälle. Han tog sej direkt mot handleden och grät massor och jag misstänkte att den var stukad. Eftersom de va kväller så gjorde vi iordning oss för kvällen, bytte till pjyamas, gav han vällingflaskan osv.. efter flaskan så somnade han i mitt knä och eftersom vi inte kunde se någon svullad i vare sej arm eller handled så valde vi att gå och lägga oss.
 
Natten blev ganska orolig då lilleman vaknade med jämna mellanrum och grät när han skulle ändra sovställning, men jag gav han alvedon var 4e timme och eftersom han ändå lät mej klämma och känna på armen och böja lite försiktigt så förstod jag att inget var brutet iaf och trodde att det endast var en stukning (och det gör dom inget åt på sjukhuset) så valde vi ändå att stanna hemma...men när morgonen kom och vi märkte att han fortfarande hade ont så valde jag att åka in med honom till akuten. Vi blev sittande i ca 2,5 timme innan läkaren kom och tittade på honom och bestämde rätt snabbt att han skulle röntgas (man misstänkte nåt med armbågen då lilleman inte ville använda armen alls utan den hängde bara vid hans sida men handleden kunde han böja utan problem).
 
1 timme gick innan vi fick komma in på röntgen (som tur var somnade han då och sov hela väntetiden)...när han vaknade inne på röntgen så va han inte särskilt pigg på att vilja röntgas men allt gick bra och därefter skulle vi tillbaka till akuten och vänta in svaret.. ca 20 min senare kom läkaren och berättade att lillemans armbåge var delvis ur led! Ni kan ju bara tänka er hur de kändes i mitt mammahjärta, kunde väl inte i min vildaste fantasi tänka mej att armbågen skulle vara ur led. Ungen måtte ha hög smärttröskel. Min lilla krigare hade alltså legat hela natten med en armbåge ur led..stackare :(
 
Men som tur var så var de lätt åtgärdat...läkaren tog bara tag i hans arm och knixade till så var allt bra igen. Han skrek självklart till när allt hoppade rätt men sen var allt som vanligt igen, så skönt och se. Vi fick dock stanna kvar en stund så dom såg att han använde armen ordentligt..efter totalt 5 timmar fick vi åka hem igen...
Hädanefter blir de inge mer hopp i soffan hemma iaf.
 
Han fick två söta djur hos röntgen för att han va så duktig
 
Sen har vi gjort både roliga och tråkiga saker sen sist...en rolig sak är att mellan den 1-4 september var vi till Belgien för att närvara på Dimitris (halvbror till min svägerskas bortgångna man) bröllop. Då han är halvgrek så var de ett typiskt grekiskt bröllop. Jag har alltid drömt om att få gå på ett sånt så det var väldigt roligt att få närvara. Vi var egentligen inte bjudna då vi inte är släkt på något sätt men efter allt som har hänt så ville dom gärna att vi oxå kom, och vem kan tacka nej till de.
Vi hade 4 härliga dagar i Belgien, Antwerpen, med bra väder och mycket aktiviteter. Dock blev jag av med min väska innehållande min plånbok och systemkamera (hade dock tömt minneskortet på bilder iaf) redan första dagen, så de va mindre kul.
 
Då jag blev av med kameran så får ni stå ut med att alla bilder är tagna med mobilen
I denna underbara kyrka gifte dom sej
 
Otroligt maffig kyrka
 
 
 
Vi hittade en restaurang som serverade stooora pannkakor till lillemans lycka
 
Superfin dukning på bröllopsfesten...jag heter numera Mikaella =)
 
Mina fina pojkar
 
Trots hög volym och mycket stoj och stök somnade lilleman mitt under festen =)
 
 
Vi har även avklarat lite tråkigheter men ändå en fin dag, då vi strödde min svärfars aska i havet. Det var underbart väder och vi hade med oss både rosor och ballonger som vi släppte iväg.
 
 
En annan rolig sak är att jag nu har införskaffat mej en ny kamera iaf... Elgiganten hade lagerrensning för ca 1 vecka sen och då passade jag på...de blev dock inte den jag hade gått och suktat efter men iaf en ny kamera så jag är nöjd.
 
 

Familjedag på Skansen

Helgen spenderades i Stockholm och igår tog vi en familjedag på Skansen... vi passade även på att möta upp sambons tremänning Erika som joinade oss efter halva dagen på Skansen. Vi hann även se Marcoolio en snabbis som stog på stora scenen och sjöng.
Vi bodde hos min mammas gamla arbetskamrat som har blivit som en extramormor till Clint, då hon inte har några egna barnbarn. Hon hade en liten stutsmatta som bara stog och samlade damm, som hon gav bort till oss. Kan lova att vi hade en lycklig kille när vi kom hem...han ville inte gå och lägga sej, han ville nog helst bara studsa hela natten lång.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Semestern som inte riktigt blev som vi tänkt oss

Jaha då va semestern slut för denna gång....3 veckor har gått otroligt snabbt och jag känner mej inte ett dugg utvilad...skulle nog behöva minst 3 veckor till ;) men de var nog första gången som uniformen satt lösare i midjan efter semstern än vad den gjorde innan :)
Tyvärr blev de inte riktigt den semestern vi hade räknat med, då det hände en förskräcklig sak inom familjen, och jag tror inte nån av oss riktigt har hämtat oss från chocken än, men vi försöker ta en dag i taget. Trots omständigheterna så har vi försökt att hitta på nåt roligt iaf, och ett par såna dagar fick vi.
 
Jag kan börja med att berätta vad som hänt... När jag nu ska försöka återberätta vad som hände för ca 3 veckor sen får jag verkligen gräva i minnesbanken då vi levt som i ett töcken den senaste tiden....
Fredagen den 10 juni åkte min svägerska med familj till Grekland för att dels hälsa på hennes mans pappa, barnens farfar, samt få en välbehövt veckas semester som dom så länge hade längtat efter. På söndag morgon, min sista dag på jobbet innan min egen semster, ringer min sambo mej och talar om att Mats (min svägerskas man) är riktig dålig och ligger medvetslös på sjukhus nere i Grekland. Man trodde först att han kanske hade fått vätskebrist och led av uttorkning men ganska snabbt förändrades läget till de värre då man inte fick någon som hellst respons från honom, och insåg att det måste vara något med hjärnan.
Vi får veta att Mats kommer flyttas till ett större sjukhus för att kunna undersöka honom bättre. Där görs en röntgen och de upptäcks att ett blodkärl har spruckit i huvudet på honom, han har alltså fått en hjärnblödning. Nu växer paniken. Vad är det som händer.
 
Vi inser ganska snabbt att min sambo måste åka ner till Grekland då hans syster är där nere själv med barnen nu, nån måste ju åka ner och hjälpa henne i denna hemska situation. Jag sätter mej direkt och börjar leta flygbiljett medans sambon börjar packa där hemma. Den första flygtiden vi hittar är på måndag den 13 juni så den bokar vi. Vi får samtidigt veta att Mats kommer flygas till ett ännu större sjukhus i Aten och att min svägerska och barnen kommer flygas dit med hjälp av SOS International, som vi nu har tagit kontakt med.
När jag kommer hem från jobbet berättar min sambo all information han vet än så länge och vi försöker greppa det som har hänt. Men vi har ändå hoppet uppe och jag hjälper honom att packa de sista. Samtidigt når informationen om vad som hänt där nere i Grekland deras närmsta familj och vänner, så vi upprättar en grupp på Facebook där vi allihopa kan hålla kontakten och hjälpa min svägerska med familj med alla möjliga olika uppgifter. Att ta kontakt med berörda myndigheter samt andra organisationer som kan vara behjälpliga.
På måndagen skjutsar jag ner min sambo till Arlanda och vinkar av honom vid flyget...det var otroligt svårt att släppa iväg honom, samtidigt som jag ville ha honom hemma så vi kunde stötta varann i denna svåra stund så ville jag bara se till att han kunde komma ner så fort som möjligt för att kunna vara där för sin syster och syskonbarn. Vi stog och kramades länge och tårarna rann längs våra kinder, och jag tror jag grät hela vägen hem från Arlanda.
 
Jag höll ständigt kontakt med min sambo och fick konstant ny information om vad som hände där nere och för varje dag som gick så förlorade man en liten del av hoppet då inga förbättringar skedde... På tisdagen tändes hoppet för en liten stund då Mats andades själv till 90%, men mattan drogs undan nästan direkt när de efter röntgen berättade att hans hjärna hade tagit väldigt stor skada, och på onsdagen fick vi det tunga beskedet att han inte skulle överleva.
Hur går man vidare efter ett sånt besked, hur överlever man det?! Jag kommer aldrig kunna sätta mej in i hur min svägerska kände då hon fick beskedet att hennes livskamrat, hennes stora kärlek, hennes barns far inte skulle komma hem levande till Sverige igen. Jag hade nog bara lagt mej ner i fosterställning och skrikit. Men hon är och har varit otroligt stark under hela denna resa och jag hoppas verkligen att hon har styrkan att orka fortsätta kämpa, ta en dag i taget. Vi i familjen och hennes vänner kommer alltid att finnas där för henne och barnen.
 
Nu när vi fått beskedet att de inte skulle flyga hem Mats utan han skulle få somna in där nere så blev de bråttom att försöka få ner hans mamma dit så hon fick en möjlighet att ta farväl. Vi tog hjälp av Facebook gruppen och det var många som ville hjälpa till. Det slutade med att en väldigt nära vän till deras familj samt en till vän åkte ner på egen bekostnad (vi i gruppen skramlade sen ihop och betalade deras resa) med Mats mamma och stannade sen tiden ut tillsammans med min svägerskas familj tills Mats sen somnade in på måndag förmiddag.
 
Ja nu hade Mats vandrat över till den andra sidan, men nu började nästa tunga arbete, nu kunde de riktiga sorgearbetet börja. Nu skulle familjen komma hem igen...utan Mats. Och lite där är vi idag. Det har gått nu ca 2 veckor sen familjen kom hem och om två veckor är de dax för begravning. En overklig känsla. Man ska inte behöva begrava sin partner/far/son när han är endast 46 år gammal, det är så fruktansvärt orättvist! Jag lider så med min svägerska och hennes barn, men jag vet att hon är stark och hon kommer fixa det, tillsammans hjälps vi åt.
 
Trots allt de hemska som har hänt så hade jag och min sambo en del semesterplaner inbokade, en del fick vi skjuta på men en del kunde vi göra ändå. Bla så åkte vi 2 dagar till Kolmården, jag och sambon och sonen. Vi strosade runt i djurparken och åkte en massa karuseller samt njöt på vildmarkshotellet där de hade ett stort poolområde längst ner. 
Samt igår firade vi våran son som fyller år imorn. Vi hade kalas hemma i trädgården som blev väldigt lyckat trots omständigheterna.
 
Nu är jag som sagt tillbaka efter semestern, men känner rent psykiskt att jag nog skulle behöva gå på semster igen. Men vi är starka och har många runt omkring oss som ställer upp och hjälper till så de är bara att ta en dag i taget. Men kom ihåg att ta vara på era nära och kära, man vet aldrig vad som händer imorgon....
 
 
 
 
Några härliga bilder från våra semesterveckor
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Zickim

Titta hit om ni vill läsa om min livs resa...att bli mamma!! Även mycket bilder på mina handgjorda smycken och recept samt drinktips!!

RSS 2.0