Han skakade av ilska

Igår hade vi vår värsta frontalkrock någonsin hemma... som bekant så har vi för en tid sen klivit in i "2 års-trots" tiden hemma och lilleman kan bli alldeles skogtokig över nån liten bagatell sak (tycker vi men i hans värld så är de "värsta" grejen). Han har ju fått små utbrott hittills men igår blev både jag och sambon förvånade. 
Vid två tillfällen bar vi in honom i vardagsrummet och satte honom i soffan (ingen tv på) och bad honom sitta där tills han hade lugnat ner sej. Vi försökte prata med honom men det gjorde saken bara värre.
 
Det hela började med att jag och lilleman gick ut en sväng igår medans sambon skulle laga mat. Vi gick ut till stora sandlådan i vårt bostadsområde och träffade på lite andra barn som var ute och lekte. Mitt i leken fick jag sms av sambon att nu var maten färdig. Jag försökte avsluta leken så smidigt som möjligt och förklarade för lilleman att vi var tvugna att gå hem för att vi skulle äta och att vi kunde komma tillbaka sen och leka mera. När jag plockade upp honom i famnen (han vägrade ju såklart att följa med självmant) så blev han skogstokig..ja de är nog rätta ordet..de kom t.o.m ut några grannar från deras hus och kollade vad all tumult berodde på, han skrek ju som en stucken griskulting.
 
Väl hemma ville han absolut inte ha nån mat och han fick ren och skär panik när jag tog av honom skorna för att kunna sätta honom vid bordet. Jag gick och satte mej vid matbordet men lilleman slet åt sej sina skor och höll dom krampaktigt i famnen medan han stod nedaför mej och skrek så han skakade i hela kroppen. Jag satte mej ner på golvet för att kunna diskutera med honom och förklara att nu var de mat, sen kan vi gå ut och leka. Han skrek och grät så han blev alldeles svettig. Så fort vi försökte ta i honom skrek och sparkades han, de va då jag bar in honom till soffan i vardagsrummet för att han skulle få lugna ner sej i lugn och ro... jo tjena de gick ju bra...han följde efter mej som en svans och ställde sej nedanför mej igen och skrek åt mej och pekade ut mot gården och visade sina skor. Vi försökte både jag och sambon att förklara att först äter vi sen leker vi, men de gjorde bara saken värre. Sambon bar då ut lilleman (sparkandes och kastandes från sida till sida) till soffan igen men inte heller denna gång stannade han kvar.
 
Vi ignorerade honom tillslut och då tog väl hans ork slut för efter ett tag hör vi bara små hulkningar och snyftningar från honom... frågar då om han vill ha nåt att äta men han skakar på huvudet...frågar om han vill ha en klämgröt istället och då lyser han upp...sambon sätter sej på golvet med klämgröten och tillslut kommer lilleman och sätter sej i knät och mumsar i sej den...jag sätter mej bredvid dom och då kryper lilleman över till mitt knä och lutar huvudet mot min axel...han var helt slut efter utbrottet och alldeles svettig...vi pratade lite lugnt med honom om vad som precis hade hänt och gick tillslut in i vardagsrummet och satte oss för att kolla på lite barntv (han har vid de här laget helt glömt bort att han ville gå ut)... kan säga att han var inte särskilt svårnattad den kvällen =)
 
 
Livet med en tvååring... 
 
 

Nya kläder

Eftersom jag var duktig och gav blod igår som tyckte jag att jag var värd nånting extra..jag ville unna mej nånting helt enkelt, så jag åkte till Lager 157 och tittade runt... och som vanligt när jag handlar kläder så hittar jag alltid mer till lilleman än till mej själv. Men jag kom hem med 3 t-shirts till mej själv iaf (och det var iaf de som jag letade efter) men oxå 2 t-shirts, en tunn långärmad, en tjocktröja och 2 par byxor till lillman. Det är ju så mycket roligare att shoppa kläder till honom än till mej själv. Kan ju bero på att jag fortfarande inte har kommit ner till den vikt jag hade när jag skrev in mej när jag väntade lilleman...jag har fortfarande ca 5-6 kilo kvar innan jag är nere på min startvikt...sen skulle ja vilja få bort ca 3 kilo till...då kanske jag skulle tycka att de va roligt att börja handla kläder till mej själv igen...men just nu känner jag mej tjock i vad jag än sätter på mej.
 
 
3 nya t-shirts till mej och resten till lilleman =)
 
 

Jag VILL...jag vill INTE...jag VILL...jag vill INTE...

Suck, suck och åter suck... vi har världens trotsigaste 2 åring hemma just nu...puh. Ständigt denna kamp om "jag vill...jag vill inte..jag vill..jag vill inte" eller "ja...nej..ja...nej..ja..nej"...åh vad jag hatar denna veliga fas!!! Jag kommer garanterat på gråa hår snart.
Jag vet att det bara är en fas i hans "jag-utveckling" och jag börjar förstår varför denna fas kallas frontalkrockarnas tid.
Igår hade vi en sån frontalkrock hemma...middagen var färdig och vi skulle sätta oss vid bordet för att äta. Jag ropade på Clint att han skulle komma och sätta sej för att det var mat...han ville såklart inte utan jag fick hämta honom och sätta honom på sin stol. Hade upp mat på hans tallrik som han direkt sköt ifrån sej och sen började gnället. Oftast brukar det hjälpa med att ignorera honom så börjar han äta tillslut, men de fungerade inte igår.
Hans haklapp låg på bordet som han plockade upp och gav till mej så jag frågade om han ville ha den på sej och han nickade...jag satte på honom den men då blev han arg och skulle inte ha den på sej. När jag då skulle ta bort den så blev han arg över de men ändå gav han den till mej hela tiden..det slutade med att jag skulle bara sitta och hålla i den (gärna med utsträckt arm så nära honom så möjligt).
Efter ett tag ville inte sonen sitta kvar vid bordet längre så vi skulle plocka bort hans ouppätna tallrik men då blev han arg, han ville minsann ha sin tallrik, men han ville inte äta, han skulle bara hålla i tallriken...de slutade med att han fick ta med sej tallriken in till tvn i vardagsrummet (tänkte att okej då han får väl äta framför tvn idag då) men tro inte att de gjorde saken bättre... efter mycket tjat och lirkande så klättrade han upp i soffan och jag fick tillåtelse att mata honom om han fick stå i soffan. Ja, dom säger att man ska välja sina strider, å denna gång vann nog hann ;) Men han fick i sej middagen tillslut.
Här kommer lite tröst till er med trotsiga 2 åringar där hemma...punkt 3 fick mej att må väldigt bra och känna mej lite bättre tillmods =) texten är hämtad från www.psykologiguiden.se.
 
 
Tröst för föräldrar till jobbiga 2-3 åringar
  • Att barnet blir avigt och trotsigt är helt normalt och nödvändigt för utvecklingen.
  • Det är också helt normalt att man som förälder ibland (eller ofta!) känner sig misslyckad, inte vet hur man ska vara mot barnet eller att man får dåligt samvete för att man blir arg eller är inkonsekvent.
  • Det är inte farligt att bli arg och visa det. Det hämmar inte barnet. Barnet behöver motstånd för att utvecklas. Vi kan och behöver inte vara konsekventa under den här perioden.
  • Det kan vara skönt att prata med andra föräldrar eller kanske med sjuksköterskan på BVC. Ett eller flera samtal med en barnpsykolog kan vara till hjälp.
 
 
vill inte äta...bara hålla i tallriken
 
 

Zickim

Titta hit om ni vill läsa om min livs resa...att bli mamma!! Även mycket bilder på mina handgjorda smycken och recept samt drinktips!!

RSS 2.0