I fredags tog vi farväl av min svägerskas man, Mats. Det var en otroligt fin ceremoni och det va väldigt många som kom och ville hedra hans minne. Och enligt Mats egen önskan så spelades Metallica...nog första gången jag varit med om att hårdrock spelats i kyrkan.

När det var dags att lägga en blomma på kistan så passade Clint på att springa runt lite i kyrkan (han var då ganska otålig då han varit tvungen att sitta still länge), jag ville ju inte att han skulle föra så mycket liv och störa så mycket, men det var många som kom fram till mej efter begravningen och sa att det var skönt att Clint var där och spred lite glädje mitt i all sorg, och att han hade varit så duktig i kyrkan...så de kändes skönt.

Efter begravningen var de mottagning med gubbröra och fika...några vänner till Mats hade även fixat ett bildspel som rullade under hela mottagningen... men allt kändes så overkligt, det kändes inte som om det var Mats begravning utan bara som om han var bortrest och missade detta..kändes som om detta var för någon annan och Mats bara inte var där. Jag tror ja fortfarande inte har fattat vad som har hänt, det är så hemskt allting så de kommer nog ta ett tag innan allt sjunker in. Sen ser jag nån speciell bild eller hör någon låt så slår de en att han aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig kommer få träffa honom, prata med honom, höra hans ord "tjena tjejen" som han alltid sa när vi sågs, de är då tårarna kommer...

Jag hoppas och önskar att jag aldrig behöver gå igenom de Malin går igenom just nu. Kom ihåg att ta vara på livet och tala om för era nära och kära hur mycket ni uppksttar och älskar dem, för imorgon kan de vara för sent...