Jag har ju skrivit en del här på bloggen om att min sambos mamma är sjuk men jag har inte riktigt berättat hela historien bakom...jag har inte velat skriva alltför mycket om de allra mest privata, men efterom de har gått som de har gått och att vi nu valt att gå ut i media med allt så tänkte jag att jag även skulle berätta de här.
Jag vill att alla ska få veta vilket helvete Gävles sjukhus har försatt oss i.

De hela började med att min svärmor skulle åka och göra en enkel runtinoperation - gallstensoperation - i December förra året på Gävle sjukhus.
Vid denna operation skedde 2 missar, för de första skadades levern men detta upptäcktes och reparerades, men för det andra så punkterades tunntarmen vilket inte upptäcktes och hon skickades hem. Detta resulterade i att hon natten efter fick åka in akut med ambulans med svåra magsmärtor tillbaka till sjukhuset, och efter 12 timmar konstaterades att hon fått en helkroppsblodförgiftning.

Sjukhuset ringde på natten till min sambo och bad honom komma in för dom hade gett hans mamma ca 20% att överleva. Hon sövdes ner och efter ett par dagar sattes dialys in. Dom öppnar även buken på henne för att sätta in en "svamp" som suger upp all vätska som tarmarna ger ifrån sej som ska hjälpa till vid blodförgiftningen. Efter ca 7 veckor på intensiven, med öppen buk, och ca 13 operationer där svampen har bytits ut till en mindre för att få ihop buken mer och mer, så ska nu den sista operationen göras för att sy ihop buken helt. Men eftersom det är platsbrist på intensiven så flyttas hon till en vanlig vårdavdelning, där dom inte har resurser/kunskap för ett sådant ingrepp. Så nu sker nästa misstag.

Vid denna sista operation kollas inte tracken som hon har i halsen (där respiratorslangen har kopplats till) så att den är fri (vilken den naturligtvis inte var, utan den hade slemmat igen), vilket medför att hon inte får något syre under operationen. Detta resulterar i hjärtstopp efter ett tag...dom får göra hjärt och lungräddning på henne i ca 30 min innan dom får igång hennes hjärta och detta resulterar i en hjärnskada. Än så länge kan dom inte se hur pass grav den är, utan dom lägger henne i ett "kylpaket" som ska hindra hennes hjärna från att svälla så mycket. Vid återupplivningen knäcktes även ett revben, vilket är vanligt, som punkterade hennes ena lunga, vilket gjorde att luft läckte ut i kroppen och hon såg väldigt uppsvälld ut.

Åter igen nersövd men denna gång med häftiga kramper till följd av hjärnskadan. Hon fick mycket mediciner mot dessa kramper vilket gjorde henne väldigt trött och okontaktbar. Vi som precis hade börjat planera rehabilitering efter första missen och gjort planer för hur vi tillsammans skulle hjälpas åt för att så snabbt som möjligt få hem henne igen för att kunna återgå till sitt normala liv.
De sista hon sa till sin dotter innan hon genomgick sista operationen var att hon inte ville hamna på ett vårdhem, men de va ju inte ens tänkbart, nu skulle hon ju bara träna upp sina muskler igen efter att ha varit sängbunden i ca 7 veckor, sen skulle hon ju få komma hem igen. Nu va de värsta över ju.
Men som sagt nu låg hon där igen, nersövd, okontaktbar och illadäran...nu visste vi inte ens hur stor skada hon tagit. Vi satt många timmar bredvid hennes säng och bara väntade, väntade på att ett mirakel skulle ske. Läkarna sa att vi skulle prata med henne för dom trodde att hon ändå kunde höra oss. Dom gjorde många tester och undersökningar på henne för att kolla hur pass stor hjärnskadan var. Vi hade möten med läkarna där dom förklarade vad som gått snett men kunde egentligen inte ge oss några svar på hur de skulle gå.
Detta var en lång och outhärdlig tid för oss alla i familjen, detta påverkar ju inte bara dom närmaste utan alla runtomkring. Malin (min sambos syster) som bor i Uppsala med sin familj bodde i princip på sjukhuset den första tiden, men har sedan pendlat mellan Uppsala och Gävle, och detta har ju självklart tärt på henne och hennes familj, så jag beundrar henne för hennes styrka och ork.

Detta har ju även tärt på mej och min sambos förhållande, men tycker samtidigt att detta har fört oss mer samman och jag tycker ändå att vårat förhållande har blivit starkare. Jag har försökt finnas där vid hans sida och stöttat honom och jag hoppas att han känner att jag finns där ifall han vill prata eller bara ha en kram, men de tror jag.

Efter ett tag så får vi iaf kontakt med henne igen men vi inser ganska snabbt att hon fått en hjärnskada. Hon flyttas efter ett par veckor till en vanlig vårdavdelning. Vid den här tiden har hon börjat säga några få ord men dom kommer stötvis och hackigt. Hon är fortfarande sängbunden och totalt beroende av andra, matas via sond till magen. Hon gör små små framsteg så efter ytterligare några veckor så flyttas hon nu till rehabiliteringen i Sandviken. Detta sker i mars i år, så nu har hon alltså varit sängliggandes i ca 4 månader. Här får hon träna dagligen och hon gör fantastiska framsteg varje dag. Vi börjar nu se ljuset i tunneln även om de är svagt. Då kommer nästa smäll. I juli stänger dom rehabiliteringen i Sandviken (inte vet jag om dom anser att folk helt plötsligt blir friska bara för att de blir sommar). Detta medför att hon nu måste flyttas igen. Men vi tar ju självklart för givet att hon kommer tillbaka efter att dom öppnat igen i augusti, men nähä där fick vi långnäsa. Vi får nu reda på att läkarna har skrivit ut henne, han anser att hon är färdig rehabiliterad. Hur kan man anse de när hon fortfarande gör framsteg i träningen, men att det fortfarande finns saker som hon inte klarar av men att hon säkert skulle fixa de med lite träning. Hur kan man då anse att hon är färdig rehabiliterad??!! Det är för mej helt oförståerligt! Ok om man flyttar henne temporärt då avdelningen stängs under sommaren, men att hon då får komma tillbaka efter de. Ok om det inte har gjorts några framsteg alls med träningen de senaste 3 månaderna, då kan jag förstå att man helt enkelt får gilla läget...men att man bara för att dom stänger skriver ut henne för att slippa ta hand om henne, lämpa över henne på nästa instans....så fruktansvärt respektlöst efter allt dom utsatt henne för!!

Så nu står vi här...svärmor bor nu på ett korttidsboende tills vidare. Vår nästa match är nu att kräva att hon får komma tillbaka till Sandviken för att hon ska kunna återuppta den dagliga träningen och bli ännu bättre för att en dag få kunna komma hem igen, om så med hjälp. Därför har vi valt att gå ut till media och press med våran historia för att dels kanske kunna göra en skillnad så andra slipper vara med om liknande men även visa för omvärlden hur illa Gävleborgs landsting har behandlat henne och vilka grova fel dom har gjort samt att hon förhoppningsvis ska få upprättelse för att dom har förstört inte bara hennes liv utan hennes familjs liv oxå.

Idag mår hon efter omständigheterna bra, hon sitter i rullstol, kan prata någorlunda bra (ibland hänger minnet inte riktigt med), har fortfarande skakningar i hela kroppen, hon måste ha hjälp med mycket och är idag fortfarande för "sjuk" för att kunna klara av ett liv hemma, men våra förhoppningar och drömmar finns att den dagen kommer då hon får komma hem igen, och tror man tillräckligt mycket på de så blir det nog så vill jag tro.


Oj detta blev ett långt inlägg, ändå har jag inte tagit med riktigt alla detaljer utan detta är vad som hänt i grova drag, men jag tänkte jag skulle förklara lite närmare vad som hänt.

Ni kan även läsa dessa två artiklar som varit med i tidningarna....